aquitaineandrea

Jag har klarat mig utan någon som helst hemlängtan i tio månader nu. Samtidigt som jag varit stolt över det gjorde det mig ganska rädd över att vara så pass lite bunden till allt därhemma. Men nu kom det, och det rejält. Så sjukt att det först kommer bara några veckor innan jag åker härifrån. Jag kollade på Atchis bilder från er helg hos Patrick och fan tårarna bara började rinna och rinna och rinna. Jag fatta ingenting. Klockan är asmkt och ajg borde egentligen sova, men jag kan inte. Att se er (nästan) alla sådär samlade och bundis får mig för första gången att fråga mig sj ifall det verkligen var värt det att åka iväg. Jag kunde ha stannat hemma och spenderat en fantastisk trea tsmns med er ju.
Uuusch jag hatar självömkan, den leder aldrig nånvart, men jag vill att ni ska veta att jag saknar er med hela mitt hjärta och att jag nu faktiskt längtar tills jag kommer hem.